Totalt urblåst....

...eller som min lillebror säger "no brain, no pain", så känns det efter att ha suttit på möten med Soc och biopappan i 4 tim.

Jag har legat av mig helt klart. Där jag tidigare arbetade kunde jag sitta flera dagar i rad i intensiva möten inför launch av projekten, och kanske bara hinna slänga i mig en macka medan jag sprang till nästa möte utan att känna mig lika tom i huvudet som nu.

Vår trollunge ska (tyvärr) flytta hem till sin pappa. Så har tanken varit i månader men samarbetet mellan far och son har inte utvecklats så därför har BUP kopplats in.

Pappan har problem att se sin son och hans signaler vilket gör att det lilla pyret ger upp och backar.

Umgänget har varit ganska intensivt och krävande så nu börjar vår lilla trollunge att backa rejält. Han har börjat att bita, så det blöder, på oss, han vägrar somna (kan ta mellan 1,5-2,5 tim/tillfälle trots att han är så trött, så trött) och det värsta; att han litar inte på oss för tröst när han slår sig. Han gnuggar sig där det gör ont, säger inget och går iväg tyst för sig själv.

BUP tycker att överflyttning ska ske snart trots att pappan ännu inte förstår att se pojken före sig själv och även inte förstår att han måste ha mat och sömn även om han inte visar det för sin far.

Det lilla pyret har snart bott hos oss i ett år (kom på midsommarafton) och är nu 21 månader. Hur ska han förstå varför han måste flytta, och hur ska han våga lita på sin nya familj när de andra familjerna bara "försvinner", speciellt om överförflyttningen ska stressas på?

Det har varit ett ganska tufft år. Inte med lillkillen, han har varit den lätta delen. Mycket kärlek, tålamod och att få bekräftelse och stå i centrum för alla i omgivningen har gjort under. Det är den charmigaste och sötaste buskille som finns. Glad som en lärka även när han gör saker han VET han inte får. Nej, nej säger han och skakar på huvudet och fortsätter med ett glatt leende....

Det tuffa har varit alla besök i hemmet med många familjemedlemmar/förälder (2-3 gånger/vecka), konflikter med pappan, soc möten och all den känslomässig berg o dalbana som har varit. Vi fick tidigt en förfrågan om att vara en uppväxtfamilj och att det var viktigt att pojken knöt an till oss, men detta var innan pappan kom in i bilden via dom i tingsrätten.

Att sedan behöva lämna lillkillen till någon som inte känns stabil nog att ha hand om ett barn gör ju känslorna än mer kluvna. Stor risk finns ju att vi inte får träffa det lilla pyret igen efter hemflytt trots att både BUP och Soc. säger att det är enormt viktigt.

Nej, tror inte att vi är hårdhudade nog för att vara fosterföräldrar. Helst vill vi bara emigrera till okänd ort med den lilla trollungen...