söndag 16 augusti 2009

1 år (och en vecka gammal)!

Är vår lillkille idag. I söndags fyllde han ett år (japp ligger sanslöst efter med bloggen).

Han är så otroligt söt och fotogenisk (har hundratals kort) att jag bara önskar att jag även kunde lägga upp lite av de kort och LO jag gör på honom, även här i bloggen...

Dagen före din ettårsdag var vi och badade igen. Mycket populärt!

Vem kunde tro att det bara 5 dgr senare skulle hagla! Stora hagel i mängd också!
Jag förstår att ni måste undra lite över vår kille och även om det mesta täcks av sekretess (vilket det ska göra) så kan jag ju berätta lite...
Små barn som inte blir bekräftade och sedda av sin mor (eller annan närstående) slutar till sist att söka kontakt och lita på omgivningen för skydd, mat och omsorg.
Vår trollunge hade börjat gå in i sig själv och visade inga större känslor förutom svalt leende. Han grät inte när han ramlade, var hungrig eller trött. Han sökte heller inte ögonkontakt särskilt ofta. Kort sagt han tog inte plats.
Det berodde inte på elakhet av den unga modern utan om okunskap och framförallt oförmåga att se och kunna ge.
Det tog tre dagar innan vi hörde det första skrattet här hos oss.
Nu efter att han bott hos oss i två månader är han som vilken liten ettåring som helst, dvs överallt samtidigt och full med bus. Han har även sakta men säkert börjat knyta an till oss och bli lite "mammig" och "pappig".
Om barn inte har den fasen som små blir de känslomässigt handikappade som vuxna (japp, jag har fått en del litteratur att läsa av Soc...).
Vi ser nya saker som händer nästan varje dag.
Han kommer att stanna hos oss under utredningstiden som förväntas vara klar i början av oktober. Under tiden träffar han och vi (oftast jag) även hans mamma och hennes familj 1 gång/vecka.

2 kommentarer:

  1. Ååååh, jag gråter nästan när du berättar om pojken!!! Usch vad hemskt! Det måste ha varit sååå enormt härligt att höra hans första skratt!! Vad ni är underbara som tar hand om de små som andra inte klarar av att ta hand om, vad mycket kärlek ni ger!!!! Ni är guld värda! Men en tuff barndom själv, önskar jag att de fanns fler som er. Jag själv? Nej, jag är alldeles för trasig för att hjälpa andra barn, jag kämpar dagligen för att inte göra mina egna barn den orätt som jag fick utstå. Jag lvoar, det är inte enkelt! Men jag gör vad jag kan.

    Stooooor kram till dig, för allt jobb du och din familj gör!

    SvaraRadera
  2. Hur har jag kunnat missa att du skrivit här? Själv har jag varit lite inspirationslös...
    tjusig hagelbild, nåt att scrappa om :-)

    Ge den stora ettåringen en bamsekram från mig !

    SvaraRadera